Monthly Archives: maj 2010

Var det bättre förr?

Jag läste i DN idag om stölderna på äldreboenden (sid 8-9) och om domen mot Johan af Donner (kommunikationschefen på Röda Korset och även insamlingschef på Cancerfonden). Båda dessa brott är vedervärdiga och jag fattar inte alls hur någon kan ta sig rätten att stjäla. Vare sig det är mot sjuka och äldre person eller som i af Donners fall, stjäla från två mycket goda organisationer som är helt beroende av donationer från oss privatpersoner.

af Donner tyckte uppenbarligen att hans höga lön inte var tillräcklig och att han hade rätt till mer. Han skickade därför ut bluffakturor till två företagare som la på 10-15% och därefter skickade dem vidare till Röda Korset och Cancerfonden. De båda företagarna fick "bara" ca 1 miljon för besväret och af Donner de resterande 6,7 miljonerna.

Grovt bedrägeri, trolöshet mot huvudman, medhjälp till grovt bokföringsbrott, osant intygande och medhjälp till försvårande av skattekontroll blev domen. Han dömdes också till näringsförbud i sju år från att domen vunnit laga kraft, och fem års fängelse. En rejäl dom, inte tal om saken, och jag tror att den speglar vårt samhälles syn på brottspåföljder.

De senaste åren har många upprörts över domar som inte alls varit tillräckliga och därför känns detta som en bra dom. Det återstår att se om den kommer att överklagas eller inte. Min förhoppning är att domen mot af Donner blir en rejäl väckarklocka för alla de som har även den minsta tanke om att lura till sig extrapengar. Stöld är stöld, och man är verkligen inte rätt person om man tycker sig ha rätt till ännu mer än den avtalade lönen/ ersättningen.

Ibland kan jag tänka att det var rejälare straffpåföljder förr. Då hade vi spöstraff och stegling (se nedan) och om brottslingen ertappades ute till havs kunde han kölhalas. En slags motsvarande sharialagar fanns i Sverige under medeltiden och även ännu tidigare. Då var Bibeln rättesnöret man utgick från: ett öga för ett öga och tand för tand.

Det var verkligen inte alls bättre förr. Men af Donner och hans båda kumpaner kommer aldrig nånsin behöva sitta hela strafftiden ut. Det räcker med två tredjedelar. Och kanske ännu lite kortare om han visar gott uppförande.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kroppsstraff
http://sv.wikipedia.org/wiki/Stegling 
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kölhalning

/Kenth

Inlagd på akuten igen och mamma avlider

Fredag 9 april missförstod jag varför brorsan ringt mig hemifrån sig på dagen och direkt därefter till min mobil när jag inte svarat hemma. Jag låg och sov just då och hann inte svara och det dröjde fyra timmar innan jag ringde honom och fick veta vad han ville. Jag trodde det hade hänt mamma något eftersom Roffe aldrig ringer hemifrån på dagtid, då är han ju på jobbet, så jag hann bli rejält nervös när jag sen fick tag på honom. Jag hörde höga röster i närheten av honom och han ville bara veta om jag ville få godis från båten han befann sig på. Han var på kryssning och skulle komma hem två dar senare. Men trots att det inte hade hänt mamma något kunde jag ändå inte alls slappna av igen.

Jag vred mig som i plågor i soffan och jag till och med försökte lägga mig på sängen och vila en stund, men inget fungerade. Jag vred mig som i plågor och bad en kusin till mamma komma över en stund i förhoppningen att jag då skulle bli bättre. Men när hon och Peter såg mig ville de ringa efter ambulans på en gång och jag höll med om att det var bäst eftersom det var helt omöjligt att slappna av. När ambulansen kom hade jag packat några viktiga saker i en kasse: mobilladdaren och en bok, bl a. Jag lär mig fort. Åtminstone ibland. På akuten tog de en massa prover och läkaren ville lägga in mig, men kollade med en specialistläkare först. Den andre ville skicka hem mig, och låta mig få komma tillbaka om jag inte blev bättre. Och sa att jag annars kunde åka till S:t Görans psykakut.

Jag blev verkligen besviken att höra det, och det tänkte jag inte alls. Men de hade verkligen en poäng i det: varje gång de kom in och pratade med mig slutade jag att jämra mig och vrida mig i plågor, för att sen återuppta det när de gått ut igen. Så jag insåg att jag verkligen inte alls mådde bra, men kunde ändå inte fatta att det skulle vara psykiska orsaker. Ja just det ja: jag hyperventilerade också. Jag vet inte alls om det var tur eller inte, men när jag höll på att foga mig i att åka hem, kom läkaren tillbaka och sa att mina levervärden var helt fel och att jag skulle läggas in direkt. Så jag hamnade återigen på akutens vårdavdelning, för tredje gången på åtta månader. Och jag gillade inte alls det! Dels är det jäkligt kyligt pga drag från ett på tok för effektivt ventilationssystem (det behövs tyvärr pga bakterier och annat jäkelskap) och så tvingades jag dela rum med en snarkande man…

Som tur var fick jag permis under helgen och kunde sova gott hemma på lördagsnatten, men skulle vara tillbaka på måndagen. Det blev inte alls en natt till hemma för sköterskan ringde på söndag och sa att jag skulle vara tillbaka på KS kl 16:00. Precis före dess ringde mammas sköterska på sjukhemmet och berättade att mamma tyvärr blivit sjuk och sköterskan trodde inte att hon skulle tillfriskna i tid till födelsedagen på fredag 16 april. Mamma skulle fylla 84 år då, men tyvärr avled hon på måndag morgon. De försökte nå mig och kunde bara nå Roffe som var på väg till jobbet och tvingades vända tillbaka med en annan buss. Mamma var okontaktbar och tyvärr avled hon innan Roffe hann dit. Jag fick dödsbeskedet på eftermiddan av Karin, en underbar och rar sköterska. Hon satt en bra stund med mina händer i hennes och undrade om jag ville prata med en av KS präster. Det behövde jag verkligen göra och Louise gjorde att jag lättare kunde hantera mammas död. Man kan aldrig föreställa sig till fullo hur man kommer reagera och jag vet inte alls hur jag hade mått om jag inte tackat ja till samtalsstunden.

Dagen efter skulle jag egentligen på ett gruppsamtal i kyrkan hemma. Det var femte och sista gången och jag ville inte alls missa det. Dels för att jag tyckte bra om Paul och Maria, de båda präster som höll i det hela, men också för att jag kunde kanske prata enskilt med den ene en stund innan mötet. Paul tar hand om mammas begravning, och jag är mycket tacksam och glad för detta. Vi har nu gått igenom begravningen med Fonus som mamma hade en begravningsförsäkring hos och bestämt datum i juni.

/Kenth

Detta har hänt sedan sist:

I februari avslutades cancerbehandlingen med Revlimid. Den pågick under sex månader och gav avsett resultat. En biverkan var dimsyn, vilket innebar att jag under långa stunder inte kunde använda datorn eller sms:a via mobilen. Däremot kunde jag se någorlunda bra på TV. Inte alls som annars, men ändå hjälpligt. Man sitter ju längre från TVn än datorn och det blev lättare att fokusera blicken.

Behandlingen tär på en och man är rätt orkeslös under tiden. Lägg dessutom 140mg Dolcontin / dygn (långtidsverkande morfin) blir det än krångligare. Man blir mycket trött av den mängden varje dag, månad och år.

Sen juli / augusti i somras har jag blivit inlagd akut tre ggr. Första gången var vid läkarbesöket då Anders sa att mina värden var så dåliga att jag måste läggas in och påbörja behandling med Revlimid. Det var en fredag och jag hade ingenting att läsa och mobilen var knappt till hälften laddad. Jag hade ju ingen aning om att jag skulle tvingas läggas in… Därför lärde jag mig att alltid ladda mobilen inför varje resa till KS. Och ha med något att läsa. Jag kan ju visserligen surfa med mobilen, men knappast när det inte är så mycket kraft kvar i batteriet…

Nästa gång var när jag skulle till Radiumhemmet på strålbehandling i oktober. Jag hade haft mycket svårt att gå ända sen 14 maj (2009) och efter magnetröntgen undersökning insåg man att cancern  spritt sig till höger lår och höft. När jag varit på min första dag där gick jag för att fika i caféet. Jag var en av de sista kunderna och det fanns inte mycket kvar, men jag fick en kopp te och en ost och skinkmacka. När jag sen reste mig för att gå från huvudentrén tillbaka till Blå Porten för att boka hemresan började jag skaka som om jag hade börjat få frossa.

Jag satte mig ner på stolen för att ringa Färdtjänsten för min sjukresa hem, men skakade så mycket att jag la på luren när jag inte kunde hålla i sjukresekortet för att säga kortnumret. Jag kunde inte alls kontrollera skakningarna och just då kom de båda sköterskorna som hjälpte mig med strålbehandlingen nån timme tidigare. Den ena gick och hämtade en säng och den andra hämtade en läkare. De försökte ta pulsen och blodtrycket men jag jämrade mig så högt att inte ens läkaren kunde få något värde, så de körde mig över gården till akuten på en gång. Det var jäkligt kyligt ute och jag försökte dra igen jackan och skjortan så jag fick lite värme. Det hjälpte inte alls och det var nästan lika kallt inne på akuten. Eller så verkade det i alla fall för mig eftersom jag skakade så himla mycket.

Den ena sköterskan hade ringt över till akuten medans den andra och läkaren försökte kolla mina värden, och i förvirringen hade hon inte sett vad som hänt mig, så hon sa att jag hade nog ramlat och därför skakade så mycket. Jag satt ju på stolen när de kom och jag hade absolut inte alls ramlat. Men det frågade man mig om flera gånger på akuten. Jag försökte få dem att rätta den uppgiften så det inte skulle bli fel i journalen, men jag vet inte om det blev rättat. Står det att patienten ramlat så kanske det inverkar på den fortsatta vården, och jag vill inte att det är fel i journalen. Det kan ju bli förödande i värsta fall.

Läkaren sa att jag hade feber och infektion. Strålbehandlingen pågick sen under de fyra dagar jag var inlagd på AVA1, Akut Vård Avdelning 1, och den sista gången hade jag skrivits ut och mådde rätt så bra igen. Revlimidbehandlingen pågick som vanligt hela den här tiden och efter sex månader var jag nästan återställd. Jag kan gå någorlunda bra igen, men vågar inte vara långt ifrån rollatorn. Jag kan bara hjälpligt gå utan rollatorn, men oftast är jag så svag att jag inte kan ta ett steg utan den. Och försämringen går rätt så fort, tyvärr, så jag är verkligen inte frisk. Det kommer jag aldrig bli. Jag kan bara hoppas att medicinerna som jag får fortsätter att verka och att jag återfår det mesta av rörlighet och hälsa när jag då och då blir sämre. Än så länge svarar jag bra på de olika behandlingar som finns.

/Kenth